TEMPEL

Dagens träningstips.

Tack Anders för tipset om de fantastiska magövningarna: att lägga sig på en pilatesboll och sedan vandra framåt med händerna för att, och nu citerar jag ”ta kommando över den djupt liggande muskulaturen.”

Och förlåt alla ni som befann er i gymmet förleden lunch och som därmed fick er träningsupplevelse förstörd av en kålmaskliknande varelse som okontrollerat kravlade fram mellan maskinerna.

Jag vet att det är meningen att fria övningar ska äga rum i hörnan längst bort, men med blicken i golvet och benen på en rullande boll är det svårt att få rumskänsla. Till dig som gjorde hängande armhävningar vid parallelltrapetsen vill jag rikta en särskild ursäkt: Det var alls inte meningen att komma vandrande mellan dina ben på det för oss båda mycket oväntade sättet. Att du fick hänga kvar medan jag drog mig framåt, beklagar jag också. Jag visste inte hur man gjorde för att backa. Så här efteråt känns det både dumt och onödigt och jag kommer aldrig att placera mig under dig igen.

Helena Helsing Mork

Forma din tonåring.

Tonåringen vill i grund och botten frigöra sig från dig och bli din diametrala motsats. Det här har jag förhållit mig till genom att medvetet dikta upp mitt förflutna. På det sättet liksom drejar jag fram en personlighet med önskvärda drag hos mina barn. "Jag älskade folkdans i din ålder och rökte heroin på kvällarna" har jag sagt i förbifarten någon gång, vilket bör leda till en rockälskande men drogfri personlighetstyp. Ni fattar principen. Men sen upplyste någon mig om att barn inte gör som jag säger, utan som jag gör. Och då blev jag plötsligt väldigt osäker. Så numera försöker jag täcka upp hela fältet genom att blanda uttalanden med handlingar, helst så motsägelsefullt som möjligt. Jag nickar när jag säger nej, säger att jag hatar dem samtidigt som jag omfamnar dem osv. Jag tror att vi pratar om en banbrytande pedagogik här, som kommer att forma tonåringar för livet. 

Anders Tempelman

Välkommen till verkligheten!

Dottern praoar. (Ja, det är ett konstigt verb som kanske inte finns.) Hon har sökt sig till ett café och halleluja – nu lyfts fjällen sannerligen från det curlade barnets arma ögon. Här har hon levt i en livslögn i femton år. Ända sedan första sandkakan har det hurrats och höjts till skyarna. ”Titta, så fin! Vad duktig du är!” Trolldeg har formats. ”Men vad bra! Har du gjort den själv?” Pepparkakor har tryckts ut. ”Det blev ju en… grisgumma? Fantastiskt! ” Bullar har bakats och sålts till förmån för klassresor. ”50 kronor för en bulle? Som hittat!”

Och så plötsligt. I köket på en kommersiell inrättning.

Caféägaren: Titta på mina kakor. Titta på dina. Gör om.

Tre gånger innan kakorna får godkänt.

Titta på mina kakor. Titta på dina. Gör om.

Välkommen till verkligheten, hjärtat.

Helena Helsing Mork

En fredlig plan.

Nobels Fredspris passerade framför näsan på mig igen. Jag som inte bara pratar om att förbättra världen, utan dessutom gör det. Dagligen sprider jag fred och hopp i norrförort när jag flanerar med min luddiga hund i ett stramt koppel. Ibland lyfter jag på min gröna hatt med svinborst på sidan och kommenterar vädret i positiva ordalag till vilt främmande människor. På middagar är det jag som konsekvent leder bort samtal från skilsmässor och skönhetsoperationer. "De måste sluta slåss i mellanöstern" utbrister jag lagom till vaniljpannacottan och reser mig upp. "Jag tycker att vi, som har så mycket onödig yta, skänker allt ovanför Gävle till Palestina. Eller Israel, det gör detsamma. Det är ju ändå bara en massa skog och mygg där uppe. Då får de något annat och tänka på också, samtidigt som de slipper reta sig på varandra." Sen lämnar jag rummet lite högtidligt och låter klokheten sjunka in, lika långsamt som teskeden i pannacottan. Nästa år är priset mitt.  

Anders Tempelman

Redo för en utmaning?

Ta dig an ”Filosofiska rummet” en söndag, vettja. Ett av P1´s klassiska små mästerverk sätter i gång vid 17-tiden och tar plats på ett för radion numera ganska ovanligt sätt.

Tidsmässigt är det ganska lagom att förbereda en lasagne eller en gryta när det sänds. Medan man undrar över hur en burk tomatkross bäst ska öppnas kan man samtidigt ta tid på hur länge man kan hänga med i diskussionerna i det filosofiska rummet.

Ibland tappar de mig redan i presentationen av de medverkande: ”Välkommen Ulf Danielsson strängteoretiker och kognitionsforskare Peter Gärdenfors!”

Ibland klarar jag mig fram till presentationen av dagens ämne: ”Det är så för att det borde. Om moralistiska och naturalistiska felslut.”

Och ibland lyckas jag hänga med tills de medverkande börjar dra sina teorier: ”Vår existens är en del av det självklara oberoendet och våra upplevelser av detta silas genom vår kognitiva förmåga.” (Betänk att ja här samtidigt lagar mat.)

Till slutet har jag ännu aldrig klarat mig. Mycket för att filosoferna nästan alltid kommer ifrån Lund och har snarlik dialekt. Det är med andra ord mycket svårt att veta om det är zooekologen, partikelfysikern eller etikforskaren som tycker att ”individen inte kan förnimma existensen”.

Kommer en familjemedlem in i köket under pågående program är loppet helt kört. Minsta fråga om vad det blir för mat eller om man sett någons borttappade strumpbyxor och man tappar koncentrationen. Kom igen, det är inte ”Christer i p3”, det här.

Ändå, det finns ett lättsamt tonläge i programmet. ”Filosofiska rummet” svänger sig med komplicerade tankegångar samtidigt som de kan skratta åt varandras utläggningar som vore det en vits vi just hört.

Ja det är en härlig utmaning, det måste jag säga. Och när jag/om jag någon gång lyckas begripa allt och kanske till och med skratta till lite, då ska jag ta mig an överkursen: att lyssna på ”Filosofiska rummet” på dess andra sändningstid istället: Fredagar kl 21.03.  Ja du läste rätt. Fredagar klockan 21.03. Där kan vi tala om utmaning.

Helena Helsing Mork

Manlig kvalitetstid.

För vilket år i ordningen vet förmodligen inte ens marknadschefen, men det är något oerhört vad mycket manlig kvalitetstid i bild han (för inte kan det vara en hon?) bjudit oss på i Dressmanreklamen genom åren.

Nyss var de virila, härligt gråsprängda, ständigt skrattande männen ombord på en båt. Och där kanske det faktiskt var kul. Men annars finns det ingen gräns för vad som roar de här killarna. De skrattar lika uppsluppet vare sig de ses vid ett cafébord, spelar ett parti krocket eller rätt och slätt bara strosar trottoaren fram, självklart alltid i bredd. Och de ger varandra kamratliga knuffar, helt omotiverat också. Lite: ”Snygg pullover, grabben. Välkommen i klubben för oss som vill se ut som ett nyhetsankare.”

Men så igår: utbudsreklam helt utan män. Plaggen bara låg där. Det kändes otryggt, olustigt, magert på något sätt och jag kom på mig själv med att undra om idéerna tagit slut nu? Blir det inte fler delar i serien ”Gråsprängda män”? Med all respekt Dressman, men jag saknar fortfarande ”Gråsprängda män umgås lättsamt i toalettkö.” ”Gråsprängda män skrattar otvunget i väntrummet på arbetsförmedlingen.” och ”Gråsprängda män på psykakuten ger uppmuntrande kommentarer om varandras välsittande byxor.”

Helena Helsing Mork

Det förflutna dyker upp.

Cate ringde häromdagen igen. Hon gör det bara när hon är full och nostalgisk. Att hon inte kommit över mig ännu, det var ju evigheter sedan vi var ihop. Jag var utbytesstudent i Melbourne och hon pluggade teater i kvarteret där jag bodde. Ibland satt vi i hennes råttbo till etta och läste Shakespeare. Hon spelade ut hela sitt register som Ofelia och jag var en oinspirerad Hamlet med en kall Fosters i handen. På något sätt tror jag att mitt bristande intresse lärde henne en hel del om teaterns villkor. Hon svamlade i telefonen om saker vi gjort, saker jag sagt och en massa händelser som jag inte minns ett dugg av, vilket gjorde henne lite stött. Så jag bytte ämne och frågade om hennes man hade gjort någon plastikoperation ännu. Jag förklarade pedagogiskt att det antagligen kan klassas som någon form av restaurerande operation, snarare än en skönhetsoperation som ju har lite av ett dåligt rykte. Då slängde hon på luren. Det här med att ta kritik har aldrig varit hennes starka sida.  

Anders Tempelman

Jag granskar ett ordspråk.

Kaka söker maka.

Gör hon? Är det inte snarare så att kaka söker någonting mindre sött att förena sig med. Någon slags uppiggande motvikt till sin egen sockerchock.

Ändå är det alltid samförståndet som är det optimala beviset på en bra relation. ”Vi tycker så lika” ska underförstått tolkas som att där har man minsann en relation att avundas. ”Vi är tvillingsjälar. Han vet vad jag tycker utan att jag behöver säga det.”

Vad är man så rädd för? Att inte jamsa med den som sist talade behöver ju inte betyda att man inte gillar personen ifråga. Det betyder ju bara att när en åsikt redan ventilerats så vill man omedelbart testa en till. Ju fler åsikter desto bättre.

Är det inte rent av så att en bra relation bygger på just olika åsikter?

Tänk dig själv.

Du vaknar en morgon och upptäcker tämligen snart att du är på dåligt humör. Någon har ställt in en tom yoghurtförpackning i kylen, bananerna är slut och diskmaskinen full. Barnen har inte städat guldhamsterns bur på två veckor, i badrummet berättar spegeln att du är tio år äldre än i går, malen har ätit upp din enda snygga tröja, golvlisterna är omålade in på sjunde året och det ligger skor i hela hallen eftersom ni aldrig-lyckas-med-någonting-som-har-med-logistik-och-förvaring-att-göra.

Du bryter ihop och skriker att den här familjen är nog den mest dysfunktionella i hela er bekantskapskrets! Ert hem kan lika gärna brännas ner eftersom det förmodligen i alla fall är överförsäkrat!

Vad händer då i en relation där du och din partner tycker olika?

Jo partnern har i nio fall av tio en helt annan syn på saken. Enligt lagen om balans i tillvaron säger makan nu att här hoppar minsann inga halta skomakare. Tvärtom. Är inte just er familj den bästa av alla nu levande och har inte just er lägenhet en fräschör och en personlig charm av gammalt, nytt och loppisfynd som vore det med i ett inredningsreportage. Morgonmänniskan förstår inte ens vad du menar med din, som han uttrycker det, ”grundlösa kritik”. Man får en puss. Det lånas ut en tröja. Man blir bjuden på kaffe. Makan vet inte till sig av optimism och framtidstro. Och som kaka kan man inte låta bli att småle, fast man inte vill.

I en kaka-söker-maka relation däremot, säger makan med hängande axlar och dålig hållning istället med all säkerhet:

”Jag vet. Det är förfärligt. Vi lyckas aldrig med någonting. Du har verkligen åldrats sedan igår. Och känn här då – har jag inte lite dålig andedräkt också? Lite grand som kokt kål?”

Jag vet vad jag föredrar.

 Helena Helsing Mork

Vem betalar min konst?

På en fest nyligen hamnade jag bredvid två unga skådespelare. Den ena såg ut som Micke Nyqvist efter en ansiktslyftning och hade svårt med ögonkontakt. Vi pratade om svårigheterna att försörja sig som skådespelare och Lill-Micke började hålla någon sorts anförande med blicken mot taket. "Skådespelaren är spjutspetsen inom människans anpassningsförmåga" mässade han utan en tillstymmelse till leende. "Konsten handlar om att beskriva vad det innebär att vara människa, det måste få kosta" fortsatte han och började få upp ångan. "Precis som sjukvården, det är något vi alla måste bidra till, eller hur, eller hur?"  

Då började jag tröttna lite och frågade stillsamt om han var villig att betala mig för att jag skulle fullfölja min dröm att bli mimare? En lite smalare form av mimkonst, som bygger på att jag sitter naken på en tebricka och rullar runt på apelsiner. Förberedelserna tar flera år och själva framförandet ska ske utan publik, men däremot dokumenteras av flera 70 mm's Imax kameror. Den färdiga filmen ska sedan grävas ner på en soptipp i en sladdrig, blå gymnastikpåse som det står "Anders" broderat på. "Betalar du det?" undrade jag. Lill-Micke mötte min blick för första gången, log besvärat och gick sen iväg för att hämta ännu en gratisöl. 

Anders Tempelman

Mannen som gör vad som faller honom in.

Det händer att jag läser Dagens Industri ibland. Just på fredagarna kommer dessutom den härliga bilagan, DI Weekend, i glättat papper och det ger ändå viss flärd åt frukosten att bläddra i den.

Veckans personporträtt är av Arne Mårtensson – fd ”maktspelare i Handelbankssfären” som kastat loss, gått mot strömmen, trotsat konventionerna, hoppat utan fallskärm, levt för dagen, upphävt tyngdlagen, klarat sig mot alla odds och lämnat en spikrak karriär för att segla jorden runt i tre år.

Vad kan inte Arne Mårtensson lära oss bleksiktiga, visionslösa  knegare som envisas med att jobba kvar i grottekvarnen dag efter dag?

Jag kastar mig över innehållet.

Men, vad nu? Det är nåt som inte stämmer. Arne Mårtensson 58 år joggar tre gånger i veckan i Djursholm/Stocksund. Varför väljer han att jogga där? Det finns väl joggingspår kring Pampas Marina också, tänker jag. Är det inte där hans husbåt ligger? Och vems sekelskiftesvilla poserar han framför på en utav bilderna? Har redigeraren gjort något fel? Är det här verkligen Arne ”Myten” Mårtensson? Vad, exakt, har han avstått, riskerat, omvärderat i sitt liv? Är det träskorna som är grejen? Han har faktiskt träskor på en utav bilderna.

Jag kanske är orättvis, men jag förstår inte riktigt det storartade i att vid 58 års ålder ta en tidig pension och ägna sig åt sin hobby medan man hyr ut villan några år. Har man råd så låter det väl alldeles underbart, men lik förbannat mer som en lyx än som ett vågat val. Vad gör han härnäst? Åker skidor hela säsongen i Alperna istället för att skotta snö på sin egen uppfart? Spelar bridge och tar ett glas whisky en söndag, fastän alla andra ska jobba dagen efter?

Det här är sannerligen mannen som gör vad som faller honom in. 

Helena Helsing Mork