TEMPEL Reklam & Underhållning — Reklambyrå i Stockholm

Parallella universum.

Som barn tillbringade jag en hel del tid i SVT’s- och UR’s studios. En dag var jag på besök på SVT och blev av någon anledning lämnad kvar ensam i kontrollrummet med en stor glasruta ut över Studio 1. Plötsligt hörde jag en mansröst ropa "hallå" flera gånger i ett headset som låg på mixerbordet. Jag tog på mig lurarna och svarade lite trevande tillbaka.

 -Hallå?

-Äntligen, var har du varit?

-Jag har varit här hela tiden.

-Hur är det annars då?

-Jo...det är väl bra.

 -Vad gör du nu?

-Jag är på besök bara. Vem är du?

-Jaha, det låter inte jättekul direkt?

-Jo, jag tycker det.

-Ha ha, ja det är inte klokt.

-Vad är det som inte är klokt?

-Över mixerbordet? Hörde du också det?

-Nej, jag jobbar ju inte här....

-Ja, haha, fy fan.

-Vad heter du förresten?

-Såg du vart Lasse tog vägen förresten?

-Vem är Lasse?

-Precis, hoppas han hämtade till mig också.

-Vem är du egentligen?

-Nej, hon är i Sälen med ungarna den här veckan så att.....

I det här skedet tog jag av mig lurarna och insåg att jag inte pratat med någon alls. Jag hade bara överhört en vilt främmande människas telefonsamtal i en annan del av tv-huset. Såhär lite senare i livet har jag slagits av att många möten har en liknande karaktär. Vi tror oss föra ett samtal, men efter hand upptäcker vi att ingen av oss lyssnar eller förstår varandra över huvud taget. 

Anders Tempelman

 

Anorektiska inbrottstjuvar.

Jag läser om ett larm som går på kroppsvikt, så att man kan ha ett husdjur hemma utan att larmet går. Där slutar informationen, men inte jag. Jag ser en ny generation av inbrottstjuvar framför mig med kolossala ätstörningar. De kör Atkins, Danske Rikshospitalen, Ashram, Scarsdale, Grapefrukt-, Popcorn- och Flygvärdinnedieten och även gammal hederlig svält. Allt för att bli husdjurslätta. För mitt inre ser jag tre benrangel som sitter med varsitt glas vatten framför sig och stirra håglöst ner på ett öde köksbord.

-Jag är nere på Labradornivå, säger en till den andre. 

-Då har du fler hus att välja mellan. Jag är tyvärr fortfarande på Grand Danois.

-Åh fan, jag är på Pudelnivå, säger den tredje.

-Kungspudel eller Dvärgpudel? 

De skrattar med sina knarrande röster och beger sig sen ut för kvällens arbete. Kläderna hänger och sladdrar på deras skörbjuggstunna kroppar när de tassar upp mot villan. Ett hus som valts därför att ägarna satt timers i alla rum som tänds och släcks efter ett slumpmässigt mönster som bara berättar en enda sak: VI ÄR I THAILAND OCH ÄR BORTA FRUKTANSVÄRT LÄNGE. 

Det är ett labradorhus och en av inbrottstjuvarna slinker in genom ett 2 dm högt källarfönster. Han rör sig inne i huset och rörelsedetektorerna blinkar till ibland som en trevlig hälsning, utan att starta larmet. Han plockar på sig juveler i en medhavd väska. Silverbestick, kandelaber, en bärbar dator och en dyrbar klocka....sen brakar helvete lös. Hans totalvikt har överskridit gränsen och larmet är öronbedövande. Genom vardagsrumsfönstret ser han polarna rivstarta iväg med bilen. Han skulle vägt som en tax för att få med sig det här bytet inser han.

När väktarna anländer med dragna batongen sitter han på köksgolvet och äter vita bönor direkt ur en burk. Det ligger tre tomma bredvid honom.

-Jag är en labrador, säger han flinande med tomatsås rinnande nedför hela hakan.

 

Anders Tempelman

 

Betydelsen av en bra mamma.

Min mamma är en väldigt pigg 79-åring. Vi pratade om döden häromdagen och hon berättade sakligt hur hon vill ha det när hon går bort. Trots att hon saknar Gudstro vill hon gärna ha en kyrklig begravning, hon tycker att folk ska ge pengar till Läkare utan Gränser istället för att köpa vita liljor och hon vill inte ha någon tjusig, dyr kista. Jag sa att jag redan sparat en gammal flyttkartong för hennes del. Mamma trodde inte att hon skulle rymmas i en sån. Men jag lovade att det nog skulle gå bra om man bara sågade av benen först. Då skrattade hon och sa att jag var sjuk, vilket fick mig att minnas en incident från mellanstadiet.

Jag skrev en uppsats i skolan som handlade om en kille som var barnvakt åt ett spädbarn som aldrig slutade skrika. Jag minns inte detaljerna men däremot slutet, när killen kastade barnet i sopnedkastet och gick hem. Dagen efter ringde min fröken upprört hem till mamma och konstaterade att jag var sjuk och behövde få psykologisk hjälp. Men mamma hade också läst uppsatsen och upplyste fröken om att jag bara hade en lite svartare sorts humor och tackade för samtalet. Sen fick hon flera av sina vänner skratta åt min uppsats och frökens reaktion. Jag tror att det här var startpunkten för mitt intresse att skriva. Och på ett lite omvänt sätt har jag en lärare att tacka för det. Fast mest av allt en klarsynt mamma.

Anders Tempelman

 

Sista frizonen.

Hur länge dröjer det innan jag kan använda telefonen i bastun på gymet? Jag tycker om idén att sitta naken bland vilt främmande män och helt plötsligt kunna fiska upp min mobil ur något ospecificerat hudveck. Jag ser framför mig hur jag för ett begåvat telefonsamtal, gärna någon sorts förhandling på engelska eller en intervjusituation där jag svarar på frågor kring min intressanta person. Plötsligt kanske någon öser på med vatten på aggregatet, då sänker jag telefonen lite grann, håller för mikrofonen och ler lite besvärat.

-Jag försöker faktiskt prata här.

Den köttiga mannen med en rygg som en ryamatta lägger tillbaka vattensleven och lyfter handflatorna mot mig i en ursäktande gest. Jag ler, nickar och, om det inte finns risk för missuppfattningar, kanske jag blinkar kamratligt med ena ögat. Jag pratar högt vidare, kanske om parmaskinkans överlägsenhet mot serranoskinkan, samtidigt som jag vilar blicken på en skinntorr farbror i hörnet som drar bort hud från sina hälar med nageln. Jag känner en så gränslös kärlek till det här landet när vi kan respektera varandra på det här fina sättet i ett rum nära kokpunkten för vatten.

Sen ringer jag ett bildsamtal till min äldsta dotter i New York. Jag ber henne att inte slå på kameran från sin sida.

-Man vet ju inte vad det är för pervon som sitter här inne, som jag sakligt förklarar saken för henne. 

Anders Tempelman

Vardagssadism.

Jag är nere på SL-center för att byta ut ett månadskort som slutat att fungera. Kvinnan bakom disken håller som bäst på att hjälpa mig när jag ser den lilla knappdosan på disken. Den har en liten text som säger ”Vad tycker du om servicen som du fått här?” och 5 svarta knappar. Från VÄLDIGT BRA till VÄLDIGT DÅLIGT och hela gråskalan däremellan. Jag pekar på dosan och ler lite.

-Jaha, då ska vi se hur det går för dig idag.

-Ja, skrattar hon. Jag gör så gott jag kan.

-Det tror jag säkert. Hur tycker du att jag ser ut förresten?

-Förlåt? 

-Vad tycker du om mitt utseende? frågar jag och låter min hand smeka knappdosan.

-Ja......bra......antar jag...

-Bara bra eller fantastiskt bra?

Kvinnan tittar forskande på mig och sen på min hand vid knappsatsen.

-...fantastiskt bra?

-Det känns inte riktigt som om du menar det, säger jag och låter mitt pekfinger stanna över VÄLDIGT DÅLIGT.

-Jo, det gör jag, verkligen.

-Kärlek, är det ett ord som poppar upp när du ser mig?

-Nej, det kan jag nog inte säga........

-Du väljer själv, säger jag och trummar olycksbådande på den lägst stående knappen.

-Ok, kärlek, absolut.

-Och vad brukar vi säga till människor vi älskar?

Hon stirrar på mig med en löjligt vattnig blick. Jag låtsas lägga min kroppsvikt på knappen innan hon till slut får mål i munnen.

-Jag älskar dig...

-Vad trevligt. Det gjorde inte så ont va?

Hon skakar på huvudet.

-Men jag tycker inte din känsla för service var så bra, säger jag samtidigt som jag trycker tre gånger på VÄLDIGT DÅLIGT. Sen går jag ut och har en väldigt bra dag.

 

Anders Tempelman

 

Pest eller kolera?

Min 19-åriga dotter och jag ägnar osunt mycket tid åt att tvinga varandra att välja mellan jobbiga saker. Tatueringar och kroppssmyckningar som vi aldrig får ta bort är en avdelning som kittlar vår fantasi enormt. 

-Ok, pappa, antingen CARPE DEIM tatuerat i stor skrivstil runt hela halsen. 

-Felstavat?

-Precis. Eller en delfin med solglasögon, över hela ryggen. Hur ska du ha det?

Med viss vånda valde jag till slut delfinen och såg framför mig ett liv där jag aldrig mer skulle visa mig i bar överkropp. Sen var det äntligen min tur. 

-Ja du, Jackie, antingen en korkskiva i underläppen, stor som ett kaffefat. Även om du tar ut den så hänger läppen som en daggmask och sladdrar runt hakan.

-Ok, jag fattar. Vad är alternativet?

-Ett oerhört trovärdigt tatuerat buskage av könshår som sticker ut som kvastar på insidan av låret och ovanför bikinikanten.

Hon tystnade och jag insåg att jag gått lite för långt. Igen.

 

Anders Tempelman

 

Nära-döden-upplevelser.

Jag var på soptippen i helgen och kastade mitt förflutna i olika containers. Det kändes tungt på ett svårbeskrivligt sätt och de renande känslorna jag brukar uppleva lös med sin frånvaro. Snarare slogs jag av tidens obönhörliga gång och livets förgänglighet.

Att kasta barnens hopplösa teckningar och talanglösa små konstverkt från dagis och lågstadiet var helt okomplicerat. Men riktigt tungt blev det när mina egna gamla rullband från tonåren hamnade i samma container märkt ”Brännbart”. Alla dessa timmar jag tillbringat med att spela in och lyssna på musik från skivor och radioprogram. När ett mäktigt blandband med hårdock singlade ner i mörkret blev känslorna till slut så starka att jag bestämde mig för att själv krypa ner i containern. Jag låg i fosterställning längst ned på det kalla metallgolvet, bredvid en gammal lamamössa, en ryamatta som luktade kräks och en kartong med gamla herrtidningar från 70-talet. Mörkret föll och jag inväntade mitt öde när jag bländades av en ljuskägla och hörde en röst ropa ovanifrån.

-Vad fan gör du där?

-Inget.

-Där kan du inte vara i alla fall.

-Varför inte det?

-Det är en container för brännbart. 

-Jag har bara ett fåtal amalgamlagningar, om det är det du tänker på?

-Det är avsett för sopor.

-Jag har väldigt låg självkänsla.

-Det hjälper inte, där kan du inte vara.

Så jag kravlade mig osmidigt upp genom att stapla lite frigolitskivor på varandra. En liten folksamling stod och tittade sorgligt på mig när jag kom upp. 

-Jag har gått i dödsskuggornas dal och återvänt, proklamerade jag stolt och torkade bort lite matrester från min dunjacka.

Sen körde jag hemåt igen, med en lite mer positiv syn på livet. Det här att vara i dödens närhet gör underverk med mig.

Ander Tempelman

 

Det sista halmstrået.

Någon ringde igår och sa att han kom från Verkställande Utskottet. Först trodde jag att det var en telefonförsäljare som skulle sälja gödsel och trädgårdsprodukter, men efter något ögonblick mindes jag vagt en lektion i samhällskunskap om politiska organisationer. Politbyrån, Stasi, Verkställande Utskottet...så ungefär gick mina tankar när han plötsligt frågade om jag kunde tänka mig att ta över som Partiledare. 

Jag sa som det var, att jag röstat borgerligt i hela mitt liv.

-Ja, men det är ju jättebra. Då begriper du konkurrenterna bättre än någon av oss.

-Efter min övertygelse har jag röstat.

-Övertygelse är bra, det är precis sånt vi behöver just nu. 

-Jag kan inte stå upp för era ideer, så det är nog ett problem.

-Titta på våra opinionssiffror, så mycket ideer verkar vi inte ha, eller hur? Vi behöver förändra oss, vi kan anpassa oss helt efter dig.

-Men ni står väl för något...

-Vad tänker du på då?

-Inte vet jag, rättvisa kanske?

-Rättvisa, jag antecknar nu, det är bra. Rättvisa, det klingar bra. Eller?

-Jo, det gör det väl.

-Privatisering, vad tror du om det?

-Det är väl ni emot?

-Är vi? Det tror jag inte, men vi kan bli det om du tror att det är bra för oss.

-Ärligt talat så tror jag att ni...

-Vi betalar VÄLDIGT bra!

-Borde ni inte reflektera över vad som gick fel med den förra först?

-Vi är klara med det.

-Och?

-Vi ska sluta säga att någon har vårt fulla stöd när vi egentligen menar tvärt om.

-Ja, undertext är en rätt subtil kommunikationsform.

-Hahaha, du är rolig också, sånt gillar rörelsen.

-Lyssna noga nu. Jag har anlitat svart arbetskraft regelmässigt, fildelat under hela 90-talet, jämfört Thomas Östros med slemproppen och vigt ett helt yrkesliv åt att främja de kommersiella krafterna i samhället. 

-Hand i handske, om du frågar mig. Folkligt och kommersiellt, precis vad vi behöver.

-Jag vill inte ha jobbet.

-Så när kan du börja?

-På torsdag?

 

Anders Tempelman

 

Asociala medier.

Alla företag just nu pladdrar glatt och brett om sina satsningar på sociala medier och menar att de ser den enorma potentialen. Problemet är bara att ingen har ett skvatt att säga som berör något annat än möjligen börskursen. De är snarare en del av vad jag klassar som asociala medier, som dagböcker, symfonirock med mytologiska teman, poesi på påhittade versmått, mimkonst i trikå, introvert videokonst och konstinstallationer i stuprännor etc. Företeelser som säkert är givande och bra för de som utövar dem, men rätt ointressanta för resten av världen. Som mina egna blogginlägg ungefär. Onani i textform.

Anders Tempelman

 

 

 

Uppslag till reality-tv.

”Win Big 2012” handlar om en bunt smällfeta västerlänningar som får åka till ett hus för att bli av med övervikten. Den avgörande skillnaden från andra liknande program är att huset ligger i ett flyktingläger i Afrika. Det här skapar en illusion av samhällskritik som gör att tv-tittarna slipper känna sig som lägre stående varelser som njuter av att titta på freakshows. Snarare skapas en diffus känsla av empati, att det är lika synd om alla egentligen. De som har allt och inte kunnat låta bli att äta allt de ser - och de som saknar allt.

Utröstningarna bland tv-deltagarna bygger på det välbekanta receptet att de som tappat minst i vikt åker ut. Men istället för att skicka hem dem, placeras de i ett grannhus med en stor glasvägg som vetter rakt in mot flyktinglägret. Där sitter de resten av serien i fåtöljer, framför tv-apparater och följer sina forna medtävlares framfart, med skräpmat, fett och socker i en aldrig sinande ström. Frossandet följs av hungriga blickar från flyktingförläggningen och miljoner framför tv-apparaterna. I den här deltävlingen vinner deltagaren som ökar mest i vikt för varje vecka.

TV-tittarna uppmuntras att ringa in och satsa pengar genom ett spelbolag på vem som minskar mest och ökar mest. Varje samtal kostar 19:- varav 2:- går till flyktinglägret. Pengarna till lägret fördelas sen slumpmässigt ut till ett enda tält på flyktinglägret och är ett litet tv-format i sig. ”Flyktingmiljonären” delar inte bara ut pengarna utan följer även de oundvikliga konflikterna och våldshandlingarna som den plötsliga och slumpmässiga rikedomen för med sig. Det blir också höjdpunkter till kvällens nyhetssändning lite senare på kvällen.

”Win Big 2012” är helfinansierat av en samarbetsorganisation för industriellt processad mat och läkemedelsindustrin. När någon dör under tävlingen så plundras de på sina inre organ som sen används i ett annat tv-program under namnet ”Ge och ta 2012” där deltagare som behöver donationer för att överleva måste slåss om organen i en livesändning på Globen. Den slutliga vinnaren i ”Win Big 2012” kliver ut ur sitt hus, lika utmärglad som alla i flytinglägret fast med en enorm mantel släpandes bakom sig. Det är först efter ett tag man inser att det är överskottshud. Jag tror att vi har ett bra tv-år framför oss. 

Anders Tempelman