TEMPEL

Liten novemberlek.

Antal deltagare: 2 och uppåt i åldrarna 20 – 99.

Beräknad lektid: 15 minuter.

Leken går ut på att man ska föra en vanlig konversation utan att säga ”sprit”, ”spruta”, ”vaccin”, ”influensa”, ”kö”, ”väntetid”, ”trött”, ”mörkt”, ”ont”, ”nummerlapp” eller ”riskgrupp”. Den som först säger något av ovanstående ord åker ut. Den som klarar sig längst vinner. Vill man göra det lite svårare kan man även bannlysa hela meningar som ”hur gick det, fanns det något vaccin kvar? Och ”vill du låna min riskgruppsmamma som alibi?”

Lycka till!

Helena Helsing Mork

Sidoverksamheter.

De ringde från ett australiensiskt produktionsbolag i veckan och undrade om jag kunde tänka mig att spela in uppföljaren till programmet Krokodiljägaren. "Du har ju ändå så lite att leva för" som de uttryckte det diplomatiskt. Jag tror att de syftar på det faktum att jag verkar i en bransch som väcker så mycket äckelkänslor att människor numera är villiga att betala för att slippa se och höra eländet. Jag känner kanske inte att jag personligen bidragit så mycket till människors motvilja till reklam, men ett visst ansvar måste jag nog ta på mig ändå.

Min desperation var i alla fall inte tillräckligt stor för att hoppa på erbjudandet, utan jag fortsätter nog att frilansa som råttfångare i Stockholms kloaksystem på helger och kvällar. Ett jobb där jag visserligen kan få mig några hugg i smalbenet av transparenta albinoråttor, men där jag gör nytta och kommer till min rätt. Jag strövar miltals i en lätt hopsjunken stil med pannlampa, en GPS i ena handen och en hink råttgift i den andra. Ibland slås jag nästan omkull när en luden vägg av råttor springer förbi mig. Sen blir allt tyst igen, bara ett dovt skvalande av avloppsvatten, mullret av trafik ovanför mig och min egen röst som lågmält nynnar på Rustas "Take it easy".

Anders Tempelman

Den slutgiltiga recensionen.

1968 gick Woody Allen på premiären av filmatiseringen av John Fowles magnifika roman "The Magus". Efter föreställningen frågade en journalist vad han tyckte om filmen. "Om jag fick leva om mitt liv så skulle jag inte ändra på något, förutom att jag inte skulle se den här filmen" svarade Woody. Exakt samma sak kände jag igår efter att ha sett premiären "Trubbel i Paradiset". Den stora skillnaden är möjligtvis att ingen frågade efter min åsikt. 

Anders Tempelman

Här är mitt liv.

Helena har åkt till New York. Äntligen, säger jag. I flera veckor har jag lyssnat på hennes pladdrande om restauranger hon ska gå på, sevärdheter hon ska se och Gud vet allt. Jag får för övrigt många mail om hur Helenas och min relation egentligen ser ut. En generation uppväxt på Big Brother och Big Mac spekulerar flåshurtigt och helt utan satsbyggnad kring vårt eventuella förhållande.

I helgen övervägde jag och min familj att ta oss an en utbytesstudent från Sicilien. Först var alla entusiastiska, innan jag målade upp bilden av håglös, porrsurfande 17-åring som sitter inlåst på sitt rum och hetsäter mascarpone i bara kalsongerna.

Vi oljade också golven i helgen, med påföljd att jag tvingades flytta alla möblerna runt i huset och sen inte fick beträda golvet på hela söndagen. Jag vinschade in familjen i sovrummen genom fönstren på kvällen. Själv tog jag mig in genom att fästa sugproppar på knän och händer och därefter klättra in via innertaken som en fluga.

Anders Tempelman

Det doftar surt.

Hur provocerar man mest i Sverige idag? Är det genom att köpa en Situation Stockholm som skydd mot en regnskur och sedan gå torrskodd förbi närmsta natthärbärge? Genom att använda Mun- och Fotkonstnärernas utskick med julkort, utan att betala för dem? Eller genom att hålla med både Jimmie Åkesson och Anna Anka oavsett vad de säger?

Nej nej nej. Det mest provocerande man kan göra just nu är givetvis att vägra göra vågen för surdeg.

Surdegsbrödet är inte bara för mackkonsumtionen vad espresson och det gröna teet var för fikakulturen för något år sedan. Nej surdegen är det nya svarta och inte ens det förslår. Surdegsbrödet är matvarans svar på Obama. Det vill gott, ser bra ut och det finns inte någon hejd på ovationerna. Dessutom har surdegsbloggen pain de martin fått matbloggarnas stora fredspris.

Och oj vad det jäser i de svenska hemmen.

Folk som aldrig skulle komma på tanken att skaffa husdjur jublar nu över ”levande” jäst som ”måste matas”. Människor som inte gjort annat än bläddrat i inredningstidningar och klagat över hur trångbodda de är, införskaffar både skrymmande vågar, assistenter och jäskorgar. Sedan döper de utan att skämmas sin surdeg till något personligt. Jo, det gör de. ”Jag får inte glömma att mata Malte.”

Men se upp! I surdegstrendens kölvatten kommer trångsynthetens dy upp till ytan. Den tolerans som visas mot bröd som ”inte lyfter” och smak som ”inte når sin fulla höjd”, lyser med sin frånvaro när det kommer till vanliga svennebagare. Det ses med oblida ögon på den som slentrianmässigt slänger 50 g köpejäst i fingervarmt vatten och i affären höjs det på ögonbrynen åt den pöbel som greppar efter vanligt vetemjöl istället för dinkel och rågdito. Frallköparen är den nya tidens folkölskonsument. Och en limpa cigaretter eller Skogaholmsbröd kan i den nyfrälste surdegsbagarens ögon gå på ett ut.

Men vad sjutton. Är det krångliga hobbys med båda fötterna på jorden som gäller så är det. Och jag har några idéer. Håll utkik efter följande bloggar framöver: toffelblomma du helena, knyppling du helena och ene med lödkolv du helena. Och tänk vad vackert Sverige kommer att vara om något år när trenderna riktigt satt sig.

Helena Helsing Mork

Ditt namn är inte ditt kön.

Såhär i svallvågen av HBT-frågor, vill jag slå ett slag för gamla fina svenska namn som helt lyckas omfamna bägge könen. Jag tänker på Åsa-Nisse, Maj-Björn och Lasse-Maja. Kanske får vi en helt ny generation barn som inte belastas av könets dogma från start? Eventuellt kan Gunvald kvala in här också, men det är jag mer osäker på.

Anders Tempelman

Nyheter.

”Tv-bonden skiljer sig.”

”Mammas gosse i storgräl.”

”Kändis imiterar Anna Anka.”

”Victoria förlåter sina föräldrar.”

Löpsedlarna är en del av vägen till jobbet. Och det mesta fattar man ju. Men vem är Victoria nu igen? Är det hon i Ensam mamma söker?

Helena Helsing Mork

Dagens träningstips.

Tack Anders för tipset om de fantastiska magövningarna: att lägga sig på en pilatesboll och sedan vandra framåt med händerna för att, och nu citerar jag ”ta kommando över den djupt liggande muskulaturen.”

Och förlåt alla ni som befann er i gymmet förleden lunch och som därmed fick er träningsupplevelse förstörd av en kålmaskliknande varelse som okontrollerat kravlade fram mellan maskinerna.

Jag vet att det är meningen att fria övningar ska äga rum i hörnan längst bort, men med blicken i golvet och benen på en rullande boll är det svårt att få rumskänsla. Till dig som gjorde hängande armhävningar vid parallelltrapetsen vill jag rikta en särskild ursäkt: Det var alls inte meningen att komma vandrande mellan dina ben på det för oss båda mycket oväntade sättet. Att du fick hänga kvar medan jag drog mig framåt, beklagar jag också. Jag visste inte hur man gjorde för att backa. Så här efteråt känns det både dumt och onödigt och jag kommer aldrig att placera mig under dig igen.

Helena Helsing Mork

Forma din tonåring.

Tonåringen vill i grund och botten frigöra sig från dig och bli din diametrala motsats. Det här har jag förhållit mig till genom att medvetet dikta upp mitt förflutna. På det sättet liksom drejar jag fram en personlighet med önskvärda drag hos mina barn. "Jag älskade folkdans i din ålder och rökte heroin på kvällarna" har jag sagt i förbifarten någon gång, vilket bör leda till en rockälskande men drogfri personlighetstyp. Ni fattar principen. Men sen upplyste någon mig om att barn inte gör som jag säger, utan som jag gör. Och då blev jag plötsligt väldigt osäker. Så numera försöker jag täcka upp hela fältet genom att blanda uttalanden med handlingar, helst så motsägelsefullt som möjligt. Jag nickar när jag säger nej, säger att jag hatar dem samtidigt som jag omfamnar dem osv. Jag tror att vi pratar om en banbrytande pedagogik här, som kommer att forma tonåringar för livet. 

Anders Tempelman

Välkommen till verkligheten!

Dottern praoar. (Ja, det är ett konstigt verb som kanske inte finns.) Hon har sökt sig till ett café och halleluja – nu lyfts fjällen sannerligen från det curlade barnets arma ögon. Här har hon levt i en livslögn i femton år. Ända sedan första sandkakan har det hurrats och höjts till skyarna. ”Titta, så fin! Vad duktig du är!” Trolldeg har formats. ”Men vad bra! Har du gjort den själv?” Pepparkakor har tryckts ut. ”Det blev ju en… grisgumma? Fantastiskt! ” Bullar har bakats och sålts till förmån för klassresor. ”50 kronor för en bulle? Som hittat!”

Och så plötsligt. I köket på en kommersiell inrättning.

Caféägaren: Titta på mina kakor. Titta på dina. Gör om.

Tre gånger innan kakorna får godkänt.

Titta på mina kakor. Titta på dina. Gör om.

Välkommen till verkligheten, hjärtat.

Helena Helsing Mork