TEMPEL

Höghöjdssemester.

Jag stuvade in 3/4 av familjen i bilen och körde de 230 milen ned till Toscana. En resa som kunde blivit ett rent helvete, men som med GPS och V8 blev ett rent nöje. 100 mil första dagen och en natt på ett tyskt hotell som luktade stekflott och cigarettrök. Därefter 130 bekymmersfria mil direkt till Pietrasanta. När vi kom fram på kvällen såg vindrutan ut som den var täckt av en paté av insekter. Jag skrapade försiktigt bort den med en kniv och stekte den sedan i en kallpressad olivolja från Toscana, lite vitlök och färsk timjan. Alla älskade smaken utan att riktigt kunna placera den.
Huset vi bor i ligger så högt upp att vi måste har syrgastuber på oss hela dagarna för att inte kollapsa. Det har den positiva sidoeffekten att vi kan tillbringa stora delar av dagen under ytan i poolen. Sen kliver jag upp och blickar genom den immiga syrgasmasken ut över kustlinjen från Viareggio till La Spezia och kastar håglöst kottar ner på rovfåglarna som cirkulerar straxt under oss. På kvällarna tvingas vi ta av oss syrgasen för att kunna äta, vilket gör att vi alla drabbas av syrebrist och uppför oss som om vi vore asberusade. Sen tar vi på oss utrustningen igen och stupar i säng. Vi ligger på mage och sover drömlöst innan en ny dag tar sin början.

Anders Tempelman

Folkhemsdrogen som har Sverige i sitt grepp.

Det talas mycket om lådvinsmissbruk i dessa dagar. Inget fel i det, men samtidigt tystas ett väl så utbrett beroende ned. Kanske är det för att det inte är ett storstadsproblem, kanske för att det är stora intressen inblandande. Men ett är säkert: om ingen gör något åt saken går snart en hel generation under i ett beroende de inte på egen hand kan ta sig ur. Jag talar förstås om trimmermissbruket.

Liksom lådvinskonsumtionen når trimmerkonsumtionen sin kulmen på sommaren och semesterns första dagar är det många som går loss lite väl hårt på trimmandet utan att tänka på konsekvenserna.

Det som börjar som en oskyldig frisering av ostyrigt gräs på uppfarten, går lätt över i en renrakning av hela tomten. Och innan man vet ordet av kan man vara över på grannens tomt eller kanske rent av ute på allmänningen.

Känner man med sig att det är så här, bör man ställa sig en och annan fråga:

Vaknar jag på morgonen och känner mig trimmsugen redan före nio, fastän det är lördag och grannarna säkert vill sova?

Trimmar jag dagligen?

Skämtar jag bort anhörigas oro med att säga att jag bara är i toptrim?

Behövs det större trimmers för att ge mig den tillfredställelse jag förut fick med den lilla trimmern?

Den soliga sommaren som följt på en regnig inledning kan vara extra frestande för en trädgårdsägare i riskzonen. Gräset har växt mycket och tillfällena att trimma är fler än på länge. Så här års är det också så mycket enklare att dölja sitt missbruk. De trimmas öppet och är också i vissa kretsar socialt accepterat att trimma lite medan man hejar på grannen, vinkar åt någon passerande familjemedlem eller kollar om man fått något sms.

Men det som ser ut som ett ansvarstagande trädgårdspyssel, har ofta en mörk baksida. Många är de sommarlovslediga barn som tvingas se sina pappor (ja, för det här är främst ett manligt problem) iklädda hörselskydd och kanske även plexiglasskydd framför ansiktet, dagarna igenom.

”Förra sommaren såg jag bara ryggen på min pappa,” säger en pojke, vi kan kalla honom Sebastian. ”Det började med en trimmer, men ganska snart var han inne på röjsåg och motorsåg. När han började tala om en stubbrytare, förstod vi att något var allvarligt fel.”

Så vad gör vi? Jag säger inte att jag har lösningen på problemet. Men är inte en reglering av den här marknaden något man ändå borde överväga? Jag efterlyser varningstexter. Åldersgräns (trimmers bör ej säljas till folk över 35 år eftersom risken att hamna i missbruk är mångdubbelt stor i de äldre åldersgrupperna). Inför också monopol. Sälj trimmers under kontrollerade former i storstäder. Vi kan inte ha ett samhälle där 55-åringar kommer över trimmers, röj- och motorsågar på byggvaruhus ute i landet, vardag som helg, helt okontrollerat. Tillbaka till motboken! Fast på trimmers den här gången, tack.

Helena Helsing Mork

Tabletter som det står doping på.

Magnus Hedman är anklagad för dopingbrott men nekar bestämt till alla anklagelser. "Jag har aldrig medvetet tagit en tablett som det står doping på. Har aldrig gjort det, kommer aldrig att göra det" sa han på radionyheterna i morse. Klargörande. Jag har alltid undrat hur de där dopingpreparaten ser ut och nu vet jag.

Anders Tempelman

Jag drar några desperata paralleller.

Inte så långt ifrån Rivieran ligger Valhallavägen och där någonstans, ungefär där de allra tyngsta fordonen bestämmer sig för att stanna still och stå på tomgång lite extra länge, där ligger min tandläkare. Det är ändå någonting avkopplande att sitta där lätt tillbakalutad i tandläkarstolen och kisa upp mot den välvda strålkastarbelysningen. Salivsugen viner som mistralen, den svaga doften av desinfektionsmedel för tankarna till vilken hotelltoalett som helst och Syster Birte pratar om inte franska, så i alla fall en på lågtyska bruten svenska. Tandläkare Sivert bjuder dessutom på en saltblästring som igår faktiskt piffats upp med körsbärsessens. Lite kir royal, med god vilja och nedsatt smakfunktion.

När tandstenen skrapats bort så att hela munnen smakar, inte havsvatten, men i alla fall blod, känner jag mig ren och liksom sedd. Jag sköljer min mun i den lilla munbidén och ber världsvant om ”l´ addision s ´ il vous plait”. Sivert säger att han skickar mig ett inbetalningskort på 1200 kr. Smakar det så kostar det.

Helena Helsing Mork

Rivierans guldgosse.

Jag befinner mig i Juan Le Pins och smälter in. Jag går runt i Panamahatt, lite för korta, röda shorts och med en liten fjantig hund i koppel. Jag betalar 120:- för en kall öl utan att blinka, stirrar oblygt på tjejer i min dotters ålder och pratar samtidigt oavbrutet i telefonen på stranden. Min hud har ett ytskikt som kanel och känns som en begagnad, finsk skinnsoffa från Stalands. Sen kör jag en nedcabbad Rolls Royce till mitt inhägnade hus, sitter vid poolkanten, läppjar på en Campari&Soda och låter Mistralen blåsa rakt igenom mitt ihåliga huvud som avger ett svagt visslande ljud. Jag lyckas till slut spela Eine Kleine Nachtmusik genom att forma munnen och pressa ihop ena näsborren med ett pekfinger. Eftersom jag klätt av mig naken återger jag även bastonerna, genom att spänna och släppa mina fladdrande skinkor.
Rivieran gör underverk med mig.

Anders Tempelman

Drömgolf.

Jarmo Foundation samlar världsspelare och pengar till välgörenhet. Vi hjälper till.

Ibland mår man bättre av att inte veta.

Hade precis börjat vänja mig vid det personliga tilltalet i ICA´s kundkortserbjudanden, när månadens brev dök upp. Och den här gången, den här gången passerade de verkligen en gräns: ”Helena och Ola,  här får ni lägre pris på varor ni brukar köpa…” Visst, jag är tveksam till att det i de allra flesta fall handlar om taco-produkter i vårt fall. Men jag har lärt mig leva med det. Livet innehåller inte så mycket champagne och långkok som man kanske låtsas. Men hör nu på detta: den här månaden fick Ola och jag lägre pris på Apelsinmarmelad i korv. I KORV! Har vi någonsin köpt marmelad i korv? Och här talas det om ”brukar”. Läs: vid ett upprepat antal tillfällen.

Det är då det slår mig att jag inte känner min man. Vi bor ihop, vi har två barn tillsammans. Men ändå detta.

Hur jag tänker? Men det är väl ändå uppenbart: Vi har två kort. Vi är två människor. Jag vet att jag aldrig köper apelsinmarmelad, än mindre på korv. Återstår Ola. Och han har bevisligen inte bara råkat köpa detta en gång och tagit fel på apelsinmarmelad och låt säga ärtsoppa. Nej, han har återfallit i beteendet gång efter annan! Vi talar ”brukar”. Vad an detta enorma sötsug? När konsumerar han allt? Eller sitter han med ett försvarligt litet lager någonstans, beredd att sälja under bordet till andra med samma last?

Det blir familjerådgivning, dietist och beteendevetare i nu nämnd ordning. Och kanske indraget ICA-kort.

Helena Helsing Mork

Det halvtomma glasets fördel.

Fördelen med en grundmurat pessimistisk syn på tillvaron, är att man aldrig blir besviken. Jag tittar ut på hällregnet utanför mitt fönster och känner ingenting - frånsett en känsla av bekräftelse på det jag redan visste. Dagens hämtsallad var precis lika smaklös och formlös som jag visste att den skulle vara. Och världen utanför levererar krig, konflikter och elände med kirurgisk precision på daglig basis.
En del menar att om man bara förväntar sig dåliga saker, så händer bara dåliga saker. Det är naturligtvis fullkomlig nonsens. Tvärtom så blir man vansinnigt glatt överraskad när man har fel. Till exempel när en konflikt mellan två länder plötsligt tar slut. När man inte får restskatt ett år. När en främmande människa ler mot en utan att vara Scientolog eller lustmördare.
Det händer ju. Fast det är sällan och ingenting man ska gå runt och hoppas för mycket på.

Trevlig helg.

Anders Tempelman

Nyckelproblem.

Anders har rätt, man kan skapa sig problem man inte visste att man hade. En god vän som älskar sitt hem, sin trädgård, vackra saker och att shoppa, inhandlade för en tid sedan den optimala produkten: Nyckelsköldpaddan. Nyckelsköldpaddan tillverkades i preoxiderat järn och var lösningen på både köpsug, utsmyckningslängtan och problemet att gömma nyckeln så att två normalbegåvade barn hittade den, men inte förortstjuven.

Allt gick som planerat ända till vår goda vän, bjuden på granndrink i trädgårdsmiljö, upptäckte en likadan sköldpadda nödtorftigt dold under vinbärsbuskarna lite lagom nära köksdörren. I låtsat uppsåt att kissa i nyss nämnda buske (jag vet, ingen hyfs på de här tillställningarna) stal hon sig en titt i paddan och, häpp, där låg nycklarna till köksdörr, barskåp och familjens samlade dagböcker, precis som hon hade befarat.

Min gode vän är idag ett nervvrak, ofta försenad och med kortnumret till närpolis och larmcentral ständigt till hands i  mobilen. Hon vet att hennes hemlighet är allmängods och istället för att hitta ett bra gömställe till nyckeln har hon nu fått ett dagligt, bra mycket större problem på halsen: var, på en ordinär villatomt, gömmer man bäst en preoxiderad sköldpadda?

Helena Helsing Mork

Framsteg?

Träffade en kompis som gått hos en coach ett längre tag, för att prata om sin frustrerande arbetssituation. (Han har en idiot till chef och vantrivs i största allmänhet. Inte mycket att prata om, jag vet.) Coachsamtalen blev i alla fall oundvikligen större och handlade även om hans liv i största allmänhet. De pratade om frun som han älskar högt, men också om deras äktenskap som naturligtvis inte var perfekt. Terapeuten menade att det kan vara en bra idé att utvärdera alla relationer varje år. Även sitt äktenskap. Inte ta något för givet utan ärligt reflektera varje år: "Ska vi fortsätta tillsammans ett år till?" Min polare tyckte att det här lät som en väldigt bra idé och satte sig en kväll med sin fru och hade en öppen och bra diskussion på just det här temat. Han tyckte att det hade känts väldigt bra och älskade sin fru och sitt äktenskap ännu mer efteråt. Ett par dagar senare säger frun att hon vill skilja sig. För nu när hon hade tänkt på saken, så hade hon kommit fram till att hon inte älskade honom. Min vän lever numera ensam i en fuktskadad tvåa. Han har kvar jobbet, men har bytt coach.

Anders Tempelman