TEMPEL

En ny finansiering av välfärden.

Jag har en idé till en ny skattemodell. Jag tror att den här solidariska modellen är stendöd. Vi lever i en tid där allt kretsar kring oss själva och hur mycket vi synts i media. Solidaritet är just nu lika modernt som Bananlikör. Så min tanke bygger på att personifiera skatten. Skatten hamnar inte i ett svart, solidariskt hål längre, utan hos en människa. I år kanske jag betalar för en garderobiär på Stadsteatern. Vilken skillnad det gör! Då kan jag göra studiebesök och se på när mina pengar gör nytta i den skattefinansierade sektorn. Jag kanske tillbringar helgerna med att stå och granska hur han jobbar? ”Är det klokt att hänga den där kappan så långt in till höger?” säger jag och påminner subtilt om att det är jag som är chefen. Sen följer jag med och ser på när min garderobiär äter lunch. ”Är han inte lite för tjock?” säger jag till en passerande servitör. ”Gör lite mindre portion, det är ju ändå jag som står för fiolerna!” Plötsligt blir alla offentligt anställda, individuellt anställda. Sedda människor som inte jobbar åt ett stort, grått kollektiv - utan åt mig eller dig. Och du och jag betalar med glädje vår skatt och får varje år en möjlighet att bli välgörare åt en ny människa. Nästa år kanske just du får en mimartist? Jag ska ta upp det här med Anders Borg. Det är genialt, om jag får säga det själv.

Anders Tempelman

Var tid har nog av sina plågor.

Fick ett litet Viagraspam precis. Kändes nästan lite uppiggande bland alla design-, it-försäljnings- och nyhetsmail som ligger som tung gröt i min inkorg utan att jag riktigt fattar hur det gick till. Lite nostalgi så här på eftermiddagen. Skräpmarkera och släng.

Helena Helsing Mork

Konsten att sälja Sverige i november.

Hamnade bredvid en Texasbo i ett flygplan för en tid sedan. Killen hade tillbringat en vecka i Kista och var inte alltför imponerad av Stockholm.

”Men du har ju knappast sett Stockholm”, försökte jag.

”Vad skulle jag ha sett?” Frågade han. ”Det är ju mörkt hela tiden.”

Jag försökte skratta bort hans kommentar, men han insisterade. ”Vad gör ni under vintern egentligen?” 

”Jaa,” sa jag. ”Vi… jaaa… vi åker skidor.” Texasbon menade då att det ju inte var någon vidare snö att tala om. I alla fall inte i Kista, men snön var kanske ett innerstadsfenomen? ”Så vad gör ni egentligen i det här mörkret?”

”Vi tänder ljus,” svarade jag. ”Först ett per vecka och sedan när det är som allra mörkast tänder vi fyra ljus, a crescendo of four candles. Och så äter vi småcitrus. Small citrus. We are totally nuts about mandarines.”

Texaskillen gav mig en beklämd blick och någonstans där kände jag väl att vad sjutton, en hel generation texasbor kommer att välja att turista på hemmaplan om jag inte löser det här. Så jag sa det han så uppenbart längtade efter:

But most of the time we go shopping in shoppingmalls and treat ourselves with burgers, huge muffins with frostings and sex.

Texasbon  nickade gillande. ” Texas Burgers. Guess I have to come back, some day”.

Helena Helsing Mork

Skaldjursplatå med fallhöjd.

Så jag lägger upp skaldjuren på en bädd av is som jag fick med mig från Hötorgshallen. Hummer, havskräftor, en krabba, räkor och så 4 enorma ostron. Jag har aldrig öppnat ostron förut, men minns vagt någonting om att man ska trixa in en kniv i ena änden. Så jag tar ett ostron i en handduk och börjar jobba med min korta Sabatier-kniv.

Efter en del brottande, slinter jag med kniven och driver den rakt in i min handled. Med min sedvanliga tur träffar jag pulsådern och blodet står som en tjock stråle i köket. (Hunden börjar slicka upp det och jag är för chockad för att stoppa honom.) Såret är djupt och går från halva underarmen, ända ner till handflatan. Jag lindar snabbt in armen i en fuktig handduk och kör bilen till Danderyds sjukhus akutmottagning. Jag kan jag knappt stå upp på grund av blodförlusten.

De tar in mig och syr ihop såret, sen ligger jag i en säng och pustar ut, när en läkare kommer in. Han är psykiatriker säger han och tittar lite vemodigt mot mig. Trots mitt tillstånd förstår jag och försöker klargöra för honom att det var en olycka, att jag slant med kniven. Jag säger att jag förstår hur det här ser ut, självmordskandidater som verkligen vill dö skär längs med armen, snarare än rakt över handleden.

Han säger åt mig att ta det lugnt. Jag säger att jag är lugn. Han säger att jag verkar upprörd. Jag svarar att jag har förlorat flera liter blod. Du verkar bekymrad, säger han och tar fram en spruta. Jag sätter mig upp, skrattar nervöst och frågar om jag ska få elchocker snart också. Han undrar om jag fått det förut. I samma ögonblick kommer två stora killar in och spänner fast mig i sängen med remmar. Sen får jag en spruta och allting svartnar. Dagen efter vaknar jag med en smak av papegojbur i munnen. Jag är fortfarande fastspänd och psykiatrikern står lutad över mig och frågar hur jag upplever min situation. Jag säger att jag känner mig fastspänd.

Anders Tempelman

Räkfrossa.

Det sitter en mycket nöjd man i rummet bredvid. Han heter Anders och han ska snart gå hem och äta sin välförtjänta skaldjursplatå. Klockan är inte mer än halv fyra och han har redan, liksom i förbigående, nämn platån flera gånger. ”Ja, då blir det skaldjursplatå ikväll då.” Eller ”Helena, vad har du tänkt dig till middag? Själv har jag en liten skaldjursplatå att se fram emot.”

Ja vad säger man. Skaldjursplatå. Jag menar smaka på ordet. Om vi ska vara ärliga. Är det inte Danderyds, och möjligen havets, motsvarighet till Plankstek?

Helena Helsing Mork

Frågelekar.

Ibland leker vi frågelekar med varandra på jobbet. "Vilken låt ska de spela på din begravning?" Här har jag inga som helst svårigheter, "Here comes the flood" med Peter Gabriel. "Om du måste bo någon annanstans än i Stockholm, var bor du då?" Någon svarade Skåne, en annan Norrland och en tredje Gotland. "Själv vill jag bosätta mig i Nina Perssons skrattgropar" sa jag och möttes av en kompakt tystnad.

Anders Tempelman

Liten novemberlek.

Antal deltagare: 2 och uppåt i åldrarna 20 – 99.

Beräknad lektid: 15 minuter.

Leken går ut på att man ska föra en vanlig konversation utan att säga ”sprit”, ”spruta”, ”vaccin”, ”influensa”, ”kö”, ”väntetid”, ”trött”, ”mörkt”, ”ont”, ”nummerlapp” eller ”riskgrupp”. Den som först säger något av ovanstående ord åker ut. Den som klarar sig längst vinner. Vill man göra det lite svårare kan man även bannlysa hela meningar som ”hur gick det, fanns det något vaccin kvar? Och ”vill du låna min riskgruppsmamma som alibi?”

Lycka till!

Helena Helsing Mork

Sidoverksamheter.

De ringde från ett australiensiskt produktionsbolag i veckan och undrade om jag kunde tänka mig att spela in uppföljaren till programmet Krokodiljägaren. "Du har ju ändå så lite att leva för" som de uttryckte det diplomatiskt. Jag tror att de syftar på det faktum att jag verkar i en bransch som väcker så mycket äckelkänslor att människor numera är villiga att betala för att slippa se och höra eländet. Jag känner kanske inte att jag personligen bidragit så mycket till människors motvilja till reklam, men ett visst ansvar måste jag nog ta på mig ändå.

Min desperation var i alla fall inte tillräckligt stor för att hoppa på erbjudandet, utan jag fortsätter nog att frilansa som råttfångare i Stockholms kloaksystem på helger och kvällar. Ett jobb där jag visserligen kan få mig några hugg i smalbenet av transparenta albinoråttor, men där jag gör nytta och kommer till min rätt. Jag strövar miltals i en lätt hopsjunken stil med pannlampa, en GPS i ena handen och en hink råttgift i den andra. Ibland slås jag nästan omkull när en luden vägg av råttor springer förbi mig. Sen blir allt tyst igen, bara ett dovt skvalande av avloppsvatten, mullret av trafik ovanför mig och min egen röst som lågmält nynnar på Rustas "Take it easy".

Anders Tempelman

Den slutgiltiga recensionen.

1968 gick Woody Allen på premiären av filmatiseringen av John Fowles magnifika roman "The Magus". Efter föreställningen frågade en journalist vad han tyckte om filmen. "Om jag fick leva om mitt liv så skulle jag inte ändra på något, förutom att jag inte skulle se den här filmen" svarade Woody. Exakt samma sak kände jag igår efter att ha sett premiären "Trubbel i Paradiset". Den stora skillnaden är möjligtvis att ingen frågade efter min åsikt. 

Anders Tempelman

Här är mitt liv.

Helena har åkt till New York. Äntligen, säger jag. I flera veckor har jag lyssnat på hennes pladdrande om restauranger hon ska gå på, sevärdheter hon ska se och Gud vet allt. Jag får för övrigt många mail om hur Helenas och min relation egentligen ser ut. En generation uppväxt på Big Brother och Big Mac spekulerar flåshurtigt och helt utan satsbyggnad kring vårt eventuella förhållande.

I helgen övervägde jag och min familj att ta oss an en utbytesstudent från Sicilien. Först var alla entusiastiska, innan jag målade upp bilden av håglös, porrsurfande 17-åring som sitter inlåst på sitt rum och hetsäter mascarpone i bara kalsongerna.

Vi oljade också golven i helgen, med påföljd att jag tvingades flytta alla möblerna runt i huset och sen inte fick beträda golvet på hela söndagen. Jag vinschade in familjen i sovrummen genom fönstren på kvällen. Själv tog jag mig in genom att fästa sugproppar på knän och händer och därefter klättra in via innertaken som en fluga.

Anders Tempelman